söndag 4 januari 2009

Förlossningsberättelse

Jag vaknade med värkar vid halv fyra på måndagsmorgonen. Tänkte att det var ju just typiskt att bebisen skulle vara punktlig. Nästa tanke var, "shit vi måste betala räkningarna!" Försökte somna om, men det var omöjligt. Vankade runt i lägenheten ett tag och försökte hålla koll på hur ofta värkarna kom och hur länge de höll i sig. Väckte älsklingen efter en timme och sa att Peanut var en punktlig typ. Han var gullig och tappade upp ett bad åt mig innan han gick och lade sig igen för att kunna vara så utvilad som möjligt när det var dags att åka in.

Vid sex kom ordentliga värkar med ca 3-4 mins mellanrum så då ringde jag förlossningen. Vi har ju en bit att åka så hon som som svarade tyckte att vi kunde komma in, de bytte personal vid sju så det var ju en bra tidpunkt. Så vi packade ihop det sista och körde i lagom maklig takt ner till Danderyd. Kom på halvvägs ner att vi inte tagit med något att sitta på för mig ifall vattnet skulle gå. Jaja, det fick ge sig helt enkelt. Men vi hann betala räkningarna innan vi åkte i alla fall. Älsklingen körde lugnt och försiktigt, för det var ju ingen tokpanik. Jag var noga med att poängtera det. Det var kallt och halt ute, ville inte hamna i diket med värkar.

Kom in på förlossningen vid fem över sju och blev visade till ett rum. Jag blev undersökt och jag var öppen ca 4 cm, huvudet var fixerat vid bäckeningången så inskriven blev jag utan problem. Sen hände det inte så mycket på ett tag. Vid 10 var jag fortfarande bara öppen 4 cm så då tog BM hål på hinnorna för att något skulle börja hända. Hon satte även CTG på skalpen på Peanut. Värkarna började får mer effekt och jag fick lustgas. Det fungerade faktiskt rätt bra tyckte jag. Älsklingen satt och skrattade åt mig och tyckte jag lät som Darth Vader när jag låg där och flåsade. För att få mer att hända så fick jag sätta mig på pilatesbollen och gunga lite. Det hände väl inte så mycket i de nedre regionerna, för vid 12 satte det värkstimulerande dropp på mig. Jag gungade på på bollen och sög i mig lustgas.

Tyckte att allt gick så otroligt långsamt. Inget verkade liksom hända. Värkarna blev varken starkare eller längre. Sen helt plötsligt var jag tvungen att kräkas. Jag hatar att kräkas och var helt säker på att det var lustgasens fel och vägrade ta mer. BM sa att det var ett bra tecken. Ja eller hur, tänkte jag... Så jag försökte andas igenom värkarna, men det blev för jobbigt. Vid 13:20 var jag öppen 5-6 cm och vi bestämde att det var dags för EDA. Sen kom en väldigt långtråkig period. Eftersom jag inte hade ont så kändes det som om man bara låg där och tryckte på lite när det kom en värk. Älskligen ångrade att vi inte införskaffat en bärbar dvd så han hade kunnat kolla på film. Vi försökte med pilatesbollen igen för att se om bebben kunde tänkas tränga ner lite till, jag stod vid gåstolen och twistade, men inte mycket hände.

Vid fyra så började Peanuts hjärtfrekvens visa ett lite mer saltatoriskt mönster, dvs hoppade lite upp och ner, men slagen låg på 160/min. Värkarna började komma tätare och tätare, fem sex stycken på tio minuter så de sänkte värkstimulerande droppet. Bebisens puls fortsatte att öka med fortsatt nedsatt variabilitet. Kvart i sex tog de helt bort värkstimulansen pga mina täta värkar, som kom för tätt. De beslutade att ta blodprov på bebben för att se hur han mådde. De båda var jättebra, men eftersom pulsen hoppat upp och ner så mycket under eftermiddagen så beslutade läkaren, som för övrigt var väldigt lik Dr Addison Montgomery från Greys Anatomy och Private Practice, att ett akut snitt var det bästa alternativet. Att göra det på en gång medan det ännu var lugnt var bättre än att vänta tills läget var kritiskt. Eftersom jag redan hade EDA så fyllde de på den och så fick jag lite annat smått och gott. Mina värkar var täta men inte tillräckligt starka och långa för att göra någon direkt verkan.

Detta var ju inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Jag blev väldigt nervös, första gången på hela dagen. Alla var jättesnälla och förklarade ingående varför de gjorde som de gjorde. När vi kommer upp på operation fullkomligt skakar jag. Kan inte få det att sluta. Älsklingen var en riktig klippa, liksom narkosläkaren, de höll mig lugn. När de avlyssnade CTG på operation visar det till en början "tendens till saltatoriskt mönster och därefter komplicerad decc med duration flera minuter med slagförlust ner till 70 slag/min". Så de satte igång snabbt med att förlösa vår lilla bebis som var alldeles stressad. Jag fick något för mina skakningar, jag skakade så att jag hade svårt att andas ett tag.

19:05 föddes vår son via akut kejsarsnitt. Jag kände mig så hjälplös där jag låg på operationsbordet och bara hörde honom gråta från andra rummet. Älsklingen var så klart där med honom. Äntligen kom han ut och visade upp att det var en pojke, även om barnmorskan försagt sig innan, så var jag tvungen att fråga vad det blev. "Blev det en Éomer?" Tårarna rann på både mig och älsklingen när han nickade och jag fick min son lagd på mitt bröst. Det var en Éomer, inget snack om saken.

Jag blev körd till uppvaket, och älsklingen och Éomer försvann åt annat håll. Det kändes jättekonstigt att inte få vara med sin bebis. Förlossningsuppvaket stängde kl 21 så jag blev flyttad igen till vanliga uppvaket. Fick inte höra några nyheter om Éomer. Tydligen fick inte de höra något från om mig heller fick jag höra sedan. Älsklingen frågade efter mig, men ingen visste något. Verkade ha blivit något fel i kommunikationen, för vid ett elva, halv tolv kom de äntligen upp till mig efter sköterskan på uppvaket ringt och frågat var de höll hus. Äntligen fick jag hålla min son i mina armar igen. Älsklingen berättade stolt att han minsann klippt av navelsträngen och hade suttit med Éomer i famnen för att hålla koll på syremättnaden i hans blod.

De gick tillbaka till avdelning 16 straxt före ett för att det var dags att titta till lilleman igen. Jag kom upp på avdelningen vid tre, då jag äntligen hade visat att jag kunde röra på benen. Tydligen tog det lite längre tid med mig än vad som var normalt. Sen var jag väl rätt rejält drogad också. ;-)

Vi stannade på avd 16 till onsdagen. På tisdagen var jag uppe och gick på eftermiddagen utan hjälp. Älsklingen valde att sova hemma så att han kunde ordna lite för vår hemkomst. Jag kände mig så pass pigg på onsdagen att jag bad om att få åka hem så fort som möjligt. Orkade inte ens vänta på att Éomer skulle bli två dygn så de kunde göra pku-test (tid för återbesök på lördagen, återkommer med ett inlägg om det sedan). Amningen verkade fungera ok, Éomer hade ett bra tag och min teknik var det inget fel på, så det fanns ingen större anledning för oss att stanna kvar.

Så här i efterhand kan man ju fundera över vad man skulle kunna gjort annorlunda. Jag kan tycka att jag kanske var lite väl snabb med att ta epidural. Älsklingen tycker att vi gott kunde ha väntat med att åka in några timmar, i och med att det tog så lång tid innan något hände när vi väl var inne på förlossningen. Men det är ju så klart lätt att vara efterklok, men kanske värt att ha i åtanke till nästa gång. För en nästa gång blir det... ;-)

4 kommentarer:

  1. Så fin och glad för er. Grattis till er fina pojk! :) Ni både var super duktiga, nu längtar man själv ännu mer. Kramar! / Karin

    SvaraRadera
  2. grattis :)
    Hur uttalas hans namn? :)

    SvaraRadera
  3. En o annan tår fast jag sitter på jobbet faktiskt. Blödiga jag. Är så glad för er gumman. :) Ni har världens finaste bebis. Puss o kram

    SvaraRadera
  4. Grattis till sonen!
    Kramar!

    SvaraRadera

Jag älskar kommentarer! :)